Norge

Bok vs Film: Snömannen


Snömannen är den sjunde boken i norska deckarserien om kommissarie Harry Hole av Jo Nesbø. Jag har haft motstridiga känslor om bokserien – vissa av böckerna har varit helt fantastiska medan vissa har varit tråkiga. Snömannen föll någonstans i mitten. Det var inte den sämsta boken i serien, men långt ifrån den bästa. Filmatiseringen av boken däremot, var definitivt en fullträff.

  1. Michael Fassbender är utmärkt som Harry Hole. Han är inte alls som jag föreställde mig karaktären när jag läste böckerna, men i filmen fungerar det.
  2. Filmen gör ett bra jobb med att skildra bokens gråa, stämningsfulla känsla (en av mina favoritsaker med nordiska deckare).
  3. Musiken var perfekt och förhöjde stämningen.

Where Roses Never Die av Gunnar Staalesen


Synopsis: Privatdetektiven Varg Veum anlitas för att utreda försvinnandet av en 3-årig flicka 25 år tidigare.

Plats: Bergen, Norge

Det bra: Den här boken hade allt jag vill ha av ett bra mysterium: ett intressant fall med massor av känslomässiga aspekter, fantastiska karaktärer, precis rätt mängd motstridiga ledtrådar. Veum är precis den detektiv som jag gillar – melankolisk och missförstådd med många brister (men briljant).

Det mindre bra: Handlingen var emellanåt lite långsam.

Varför jag läste boken: Nominerad för Petrona Award 2017.

Mitt betyg: ★★★★

Slutsats: Resten av serien är definitivt på min att-läsa lista.

The Bird Tribunal av Agnes Ravatn

Vad: Psykologiskt spänningsroman

Synopsis: Den före detta TV presentatören Allis börjar arbeta som hushållerska och trädgårdsmästare åt en mystisk man vars frus vistelseort inte är helt säker.

Miljö: En enslig fjord i Norge.

 

 

Det bra: Det här är en vackert skriven berättelse om det komplicerade förhållandet mellan två väldigt komplexa karaktärer, som båda har många hemligheter. Det är svårt att säga exakt vad som är bäst med den här boken, men jag kunde inte lägga ifrån mig den och det är en bok jag fortfarande ofta tänker på flera år efter jag läste den.

Det mindre bra: Om jag skulle beskriva boken med ett ord så skulle det vara ”förvirrande”. Berättelsen är nästan uteslutande presenterad genom dialogen (eller avsaknad av dialog) mellan de två huvudkaraktärerna och jag är inte säker på om jag hatar eller älskar dem. Handlingen fortskrider extremt långsamt, nästan så att det blir tråkigt, men samtidigt så är sidorna fullpackade med detaljer och mysteriet har så många olika nivåer att jag flertalet gånger fick bläddra tillbaka och läsa om hela avsnitt i tidigare kapitel.

Varför jag läste boken: Nominerad för Petrona Award 2017.

Mitt betyg: ★★★ (men borde kanske vara ★★★★★)

Slutsats: Jag är fortfarande inte säker på om den här boken är briljant eller bara udda.

Läst på engelska 2017, men finns även publicerad på svenska som Fågeltribunalen.